Historia

Solkatterna bildades av ett kvartersgäng från  stadsdelen Romstad i Karlstad.

old01

Bland speedwaypionjärerna kan nämnas Bosse Magnusson,  Bo Kihlström, Stig Åhs, Erik ”slägga” Alsterdahl, Alf  Svantesson, Bo Karlsson och Sören Backlund, då boende i  Sundsvall och pendlade mellan Sundsvall och Karlstad när  det var seriematcher. Andra namn som ingick i början var  inlånade Smedföraren Gunder Wallgren och Gösta  Staffansson. Laget i seriepremiären 1967 innehöll även Pelle  Hollander.

Under 60-talet åkte man under några år isracing på Tingvalla IP. Under ett år ingick Conny Samuelsson i laget som är mest känd för sina många år i Njudungarna/Vetlanda. 1966 åkte man speedway på Färjestads Travbana och verksamheten drev på innerplan. Banans längd var 400 meter och var inklädd med en sarg från Fintatorp. Epoken på travbanan blev inte så lång. Detta på grund av att de hade en oddsindikator som inte tålde damm! Så fick man helt enkelt flytta.

Letandet efter ny mark började, och så fick man napp hos Valmet (som då hette KMW och nu mera METSO) Man fick låna den gamla soptippen. Man började bygga en ny anläggning som skulle vara klar våren 1970 för då skulle man köra första tävlingen men banan var för lös så man fick köra på hösten istället.
De första åren på Kalvholmen bestod domartornet av ett mjölkbord vilket man monterade ett plåttak.

1975 stod Lennart Sääf och Olle Eriksson och blickade ut över Kalvholmen.
De hade sina planer klara – Här ska vi ha en SM-final om tio år.
Nio år senare så tilldelas Karlstad SM-finalen 1984. Men vägen ditt var inte lätt.
Senare hälften av sjuttiotalet Klippor i laget då var Anders Nermark, Bo Karlsson, Lennart Widing, Jan ”Jison” Jansson samt bröderna Lars och Jan Eriksson. Det var de som fick dra på sig landslagsvästen först i form av juniorlandslaget. Lars flyttade till Indianerna medan ”Biss” förblev klubben trogen i 12 säsonger.

I slutet av sjuttiotalet bestämde styrelsen att göra en större satsning. 1979 vann man division tre och 1980 var Lars tillbaka i laget och då kom man tvåa i division två södra. 1981 hade man värvat Lillebror Johansson och med honom i laget vann man division två norra på maximala 20 poäng.

Storpublik såg kval.
Man ställdes mot söder tvåans segrare som var Vargarna och tog två raka segrar. Sedan följde ett nytt kval mot högsta serien som då hette division ett. Kval mot Indianerna och inför 1166 på hemmaläktarna såg man när Solkatterna vann med ”uddamålet ” 40-38. Man förlorade dock de två andra matcherna så det blev ett till år i tvåan. Man vann året efter serien klart och fick även nu kvala mot Indianerna. Likt året innan så förlorade man kvalet men tack vare utökning av högsta serien fick man en elitserieplats. En plats som man höll i tre år.

Under elitåren hade man tre förare i SM-finalen på Kalvholmen 1984. Det var Lillebror Johansson, Jan Eriksson och Kenth Bäär. Sedan följde en mängd magra år. Nu på senare säsonger har laget etablerat sig i landets näst högsta serie och har nu som mål att så småningom ta klivet tillbaka till eliten.

Här är några minnen som vi minns väl och vill dela med oss av. 

De första åren på Kalvholmen var ingen vacker syn. Då det tidigare varit en soptipp på området fanns det en del stora råttor kvar. En av dessa råttor fick för sig att jaga Bosse Magnusson så till den milda grad att Magnusson fick ta till flykten. På vägen mot domartornet frontalkraschade råttan med en i marken nerkörd spade och gick en blixtsnabb död till möttes. Frågan är vem som ställt spaden just där och då indirekt räddade den vettskrämde Magnussons liv. Han är värd en extra tanke.

Under en tävling i Gullspång, någongång i slutet av -70, inträffade en olycka med solkatten Bill Nilsson inblandad. Bill kraschade rejält och fick ena kinden söndertrasad, Det var ju på den tiden som man körde med sk ”krukhjälmar”. När lagkamraterna, med Jison i spetsen kommer fram tar just Jison och häller vatten i munnen på Bill för att skölja ur eventuell kolstybb som Bill lyckats svälja under fallet. Men eftersom kinden var trasig rann vattnet ut igen varpå Jison utbrister; – Men va fan Bill, du läcker ju!!!